måndag, januari 09, 2006

Om att vara nöjd med det lilla

Kom att tänka på när jag skulle ta bussen in till stan med min nu fyraårige son som då var i tvåårsåldern. Han satt andäktig över att åka buss och dessutom med händerna utsträkta för att stolt visa sina nya röda vantar som han med en tvåårings envishet gång på gång förde på tal. Vi stannade vid hållplatsen vid en högstadieskola och bullriga högstadieungdomar rusade på bussen. Många väldigt moderiktigt klädda och med tuff attityd. Kontrasten mot min son som var överlycklig över att åka buss iklädd sina nya röda vantar blev total. När lämnar vi egentligen barnets förmåga att vara glad över det lilla och varför gör vi det? Tänk om vi kunde bevara den förmågan att vara glad över livets småsaker. Skulle då inte världen se bättre ut?