söndag, november 26, 2006

Christians have more fun?!

Föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark syntes i SVTs program "Existens" igår. Som vanligt ondgjorde han över de "religiösa vidskepelsernas" påverkan på samhället. Sturmarks ser sig som företrädare för ett modernt samhälle och har en mycket överlägsen och intolerant attityd mot oss stackars underutvecklade människor som har en tro. Synen ter sig starkt elitistisk och tenderar de totalitära ideologiernas syn på ett obehagligt sätt.
Man kan tycka att människan genom årtusendena borde lärt sig att verkligheten är större än vi anar. Det finns något större än oss själva. Att som Sturmark endast lita till förnuftet och den egna tanken känns förlegat och fattigt på något sätt. Livet blir så mycket mer spännande och förhoppningsfullt med tron att det finns en Gud som övergår allt förstånd och allt vi ser. Om människans förnuft och tanke är det ända vi har att förlita oss på är världen illa ute. Det om något borde århundradena lärt oss.

Dödsångest

Plötsligt har delar av media oväntat väckt dödshjälpsdebatten till liv igen. Man lyfter fram snyfthistorier om intelligenta människor som drabbats av hemska dödliga sjukdomar mitt i livet och nu vill avsluta sina liv på ett "värdigt" sätt genom aktiv dödshjälp istället för att plågas till döds av smärtor.
Visst kan det låta bedrägligt humant på något sätt?! Men, man måste tänka lite djupare.
På något sätt är det inte oväntat att denna debatt flammar upp i dagens samhälle. Vi människor i väst får i takt med alla medicinska och tekniska landvinningar ett allt större behov att kunna kontrollera allt. I takt med att vi faktiskt kan kontrollera allt mer, växer frustrationen över att inte kunna kontrollera det mest okontrollerade och ångestskapande vi har, nämligen döden. Längtan att kontrollera livet och döden kan spåras ända tillbaka till Adam och Eva.
Det kan som sagt låta bedrägligt humant att människor skall slippa lidande. Samtidigt utvecklas smärtstillande mediciner alltmer vilket kan göra att smärtan kan elimineras. Frågan är också vem som skall skilja mellan en deprimerad och ångestfylld döendes rop efter hjälp och befrielse och ett grundat ställningstagande om att man vill dö. Kommer dessutom inte många svårt sjuka människor känna sig som en belastning för samhället och sin omgivning om vi släpper in möjligheten till aktiv dödshjälp.
Vore det inte en kapitulation om sjukvården och den medicinska vetenskapen gav efter och istället började ha ihjäl de människor den skall göra allt för att rädda. Kan ett humant samhälle verkligen ta död på sina egna invånare och ändå kalla sig humant. Mitt svar är nej både när det gäller aktiv dödshjälp och dödsstraff.
Fokus måste istället läggas på bättre smärtlindring, mediciner mot illamående och stöttning av anhöriga och sjuka. Döden kommer alltför ofta ändå. Inte behöver vi hjälpa den på traven.

måndag, november 13, 2006

Övning ger färdighet

En del har kritiserat den nya regeringen för att vara oerfaren. Och det är klart att man är oerfaren att styra när man varit i opposition sedan andra världskriget så när som på nio år. Men, övning ger ju färdighet!
Å andra sidan är det inte bara regeringen som är lite oerfaren. Den nya oppositionen verkar väldigt vilsen och osäker i hur man bedriver konstruktiv oppositionspolitik. Socialdemokraternas är hittills helt utan självkritik över att man faktiskt förlorat ett val och har en väldigt tydlig majoritet av befolkningen mot sig. Deras oppositionspolitik innehåller endast obstruktion, gnäll och KU-anmälningar.
Men, övning skall väl ge färdighet även där....

söndag, november 05, 2006

Cigarr och skumpa

Under en segerintervju med Anders Svensson i Sportradion idag berättade reportern som stod i Elfsborgs omklädningsrum att luften var tät av doften av cigarr och champagne. Första frågan löd därför: -Har du smakat någon champagne ännu, Anders?
Jag hann tänka att det hade varit grymt coolt om han hade svarat. Nej, jag är idrottsman och därför nykterist. Tyvärr sa han inte så.

Alla behöver en Nelson

Så tragiskt och så primitivt. Det är min första reaktion över att Saddam Hussein får dödsstraff för sina brott, dessutom genom den plågsamma och uråldriga hängningsmetoden.
Världen har mycket att lära av den process Sydafrika gick igenom efter apartheid. Ledda av Nelson Mandela gick man igenom en försoningsprocess där hämnden var bannlyst och istället förlåtelsen, resonerandet och förhindrandet av upprepning det väsentliga. Detta är en svårare väg att gå och kräver större människor än den väg Irak nu väljer. När den gamle rasisten PW Botha dog en naturlig död i veckan lyfte den gamle Mandela fram hans goda sidor istället för att dansa på gatorna och jubla. Sannolikt fick Nelson leta länge för att hitta dessa goda sidor, men att Mandela hanterade det på detta sätt visar på hans storhet som människa. Nelson Mandela är ett exempel att följa!
I fallet Saddam Hussein väljer man istället den enkla vägen och utdelar dödsstraff. Vad blir bättre av att ytterligare ett liv spills? Blir inte Saddam Hussein en martyr som nu för med sig ytterligare blodspillan i Irak? Död ger sällan något annat än mer död. Döden blir aldrig mätt.
När Irak behöver försoning får de istället hämd. När de behöver förlåtelse får de istället- en hängning.
Saddam har utfört förskräckliga handlingar och han var en otäck diktator. Det kräver oerhört mycket av de nya makthavarna att lyckas hantera en sådan rättsprocess och avstå från hämnd.

Tyvärr har inte Irak någon Nelson Mandela.

Om att säga ja

Om man frågar någon idag tycker nästan alla att de har väldigt mycket att göra och känner sig stressade över det. En del känner sig även stressade över att bli stressade.
Ett mantra i vår tid är "nej". För att skydda sig från överbelastning och utbrändhet måste man använda detta ord mer, sägs det. Man tränar sig i att säga nej till saker och ingen terapeut med självaktning låter väl bli att uppmana sin klient att lära sig säga nej till saker. Naturligtvis behöver många människor också lära sig detta. Många har förstås alldeles för mycket omkring sig.
Samtidigt ökar självupptagenheten och kraven på tillvaron och jakten på det perfekta livet. Så många har fullt upp med med sig själva. Man skall laga fantastiska middagar, gärna tillsammans med vänner och naturligtvis väldigt nyttiga. Man skall träna och utnyttja helgen till att göra roliga aktiviteter med barnen. Man vill väl inte vara en hemmasittare direkt. Jakten på trivsel och en härlig tillvaro där man har Blossom Taintons hälsomedvetenhet och Ernst Kirschsteigers myspysiga hemmafixade boende i samma person.
Det är lätt att ge upp och bestämma sig för att man har fullt upp med att ta hand om sig själv.
Det är svårt att få människor att ställa upp och ta ansvar för något annat utanför dem själva idag. Samtidigt skriker samhället efter människor som vill ta ansvar. Ansvarstagarna behövs mer än någonsin. Både här hemma och i världen. Men, var finns de. Kanske borde fler idag även lära sig att säga JA?!

Rookie på blogghimlen

Min pappa har börjat blogga. Välkommen ut i bloggvärlden! Att vid 76 år fyllda vara intresserad av nya och aktuella företeelser, vara nyfiken och ta sig an nya utmaningar är imponerande och är en egenskap jag hoppas går i arv. Jag kommer att följa bloggen med intresse!

torsdag, november 02, 2006

Däckbytare, någon?!

Fast det är verkligen tråkigt att byta däck! Kan inte Måddan fixa någon hushållsnära tjänst för däckbyte?! Snabbt, tack!

Mr Snowman

Visst är det kallt och visst är det lite farligt när man halkar omkring i sommardäcken. Men, allt uppvägs av lystern i barnens ögon när de upptäckte att snön kommit. Och de rosiga kinder som man möts av på kvällarna när barnen tumlat runt i pulkabacken hela dagen. Man minns hur härligt det var när man var liten och den första snön kom.
Synd att vi med åren tappar den rena glädjen över livets små äventyr och fascinationen över de små, nästan självklara detaljerna. Undrar hur världen skulle se ut om såväl G W Bush, som Jacques Chirac, Kim Jong-Il och Ahmadinejad studsade runt i hela huset av glädje över att den första snön fallit....