tisdag, november 25, 2008

Varsågod och välj

SVTs nyhetsprogram Aktuellt framställde i kväll valfrihets- och rättvisereformen om vårdnadsbidrag som ett fiasko. Reportaget var intressant, men kom lite för tidigt. Det är inte ännu 5 månaders sedan bidraget tilläts av riksdagen och de flesta kommuner har börjat införa det under hösten. Jönköping kommer införa det från 1 januari nästa år.
Därför har ännu reformen inte hunnit sätta sig. Ibland går det snabbt att framställa något som ett fiasko...

Den andra tanken jag får är att kristdemokraterna ju inte propagerar för det ena eller det andra. Vi vill fixa valfrihet och mångfald i barnomsorgen eftersom barn är olika. Utifrån detta kan varje familj välja det som passar just dem bäst. Själva poängen är ju att poltiker och tjänstemän inte skall välja utan det är familjen själv som skall välja. Vi tycker inte att någon väljer fel oavsett vilken form av barnomsorg de väljer. Vi propagerar inte för vårdnadsbidraget, vi propagerar för möjligheten att välja vårdnadsbidrag om man vill. Detta var tidigare förbjudet i lag och förenat med straff för den kommun som ville tillåta föräldrar att välja vårdnadsbidrag. Nu är det tillåtet. Valet är ditt.

tisdag, november 18, 2008

Bomber och granater

Bra gjort av regeringen att under förra veckan skriva under ett avtal om att inte använda klusterbomber. Helt riktigt välkomnades beslutet också av svenska freds- och skiljedomsföreningen. Beslutet känns väl egentligen ganska självklart, eller?
Vad som är mer märkligt är att en hög militärchef kritiserade beslutet. Han ansåg tydligen att svenska försvaret var beroende av denna hemska bomb. Vad säger man. Är det försvarets inställning att vi också är beroende av kärnvapen och personminor???

söndag, november 16, 2008

Om viljan att kontrollera det okontrollerbara

En intressant debatt som lite oväntat blommade upp under veckan är den om läkare skall ha rätt att ge mer eller mindre aktiv dödshjälp.
Det var överraskande när just statens medicinsk-etiska råd sällade sig till Läkaresällskapets hållning om att läkare skall ha rätt att skriva ut en dödlig dos medicin till patienter som befinner sig i början av en sjukdom med säkert dödlig utgång. Patienten skall dock själv ta dosen. Läkarförbundet är lyckligtvis fortfarande emot detta.

Många frågor ställer sig i detta tycker jag. Dels är det märkligt att Statens medicinsk-etiska råd just är de som för fram detta. Jag tänker mig att de skall vara några som håller tillbaka och är lite försiktiga och reflekterande. Därför är det konstigt att det är de som driver detta.
Det är också konstigt att säga med säkerhet tidigt i ett förlopp att sjukdomen är säkert dödlig. Vem vet hur det just blir med den aktuella patienten, eller tänk om det under vägen oväntat dyker upp ett botemedel. Vem kan dessutom med säkerhet säga hur lång tid en patient har kvar. Själv har jag många gånger blivit överraskad över hur tålig människokroppen ibland kan vara.
När vi dessutom i alla andra sammanhang jobbar mot självmord och för livet och att ge patienter större livskvalitet känns det märkligt att i just dessa lägen gå emot detta och på ett sätt uppmuntra till en slags självmord. Att inte ge den dödliga dosen utan att endast skriva ut den gör inte läkaren mindre skyldig, tycker jag.
Däremot är debatten förstås intressant och det kan säkert komma något gott ur själva debatten, förutsatt att Statens medicinsk-etiska råds förslag i detta fallet kastas i papperskorgen. Där känns det tryggt med en stabil och stark socialminister som vi har nu.
Det positiva med debatten kan vara om vi får en större acceptans för att döden ibland är oundviklig. Döden är ju faktiskt en del av livet. Ibland medför vår klåfingrighet som läkare att vi förlänger en plåga i onödan för att vår egen ångest för att förlora en patient blir för stor. Onödiga näringsdropp, utdragen respiratorbehandling osv förekommer ju. Där finns något att diskutera. Modet att avbryta en behandling är ibland det svåraste vi har att hantera inom sjukvården. Men, det är en stor skillnad att avbryta eller avstå från en behandling mot att aktivt avbryta ett liv.

Jag tror att den moderna människans obändliga vilja att kunna styra och kontrollera allt och undvika det oväntade här spelar oss ett spratt. Vår egen ångest över den oundvikliga framtida döden gör att vi till varje pris vill skaffa oss kontroll även över den. Men, är det inte livets oförutsägbarhet som är en av de saker som ger det dess charm. Döden kommer när den kommer. Ibland kanske vi behöver lära oss att vila i att det finns saker vi inte kan kontrollera och förlika oss med det.

Jag oroas över vad ett införande av en slags aktiv dödshjälp skulle göra med vår syn på lidande och sjukdom. Det finns en risk att synen på sjuka människor blir fel om aktiv dödshjälp finns med på listan över tillåtna åtgärder.
Vi skall motverka lidande och jobba för en värdig vård i livets slutskede och en värdig död. Det finns mycket mer att göra i såväl smärtlindringsväg som i övrig omvårdnad. Men, att skriva ut en dödlig dos medicin till en patient och låta denna ta den när det är läge är fel väg att gå.

torsdag, november 13, 2008

Får det lov att vara ett systemskifte?!

Oppositionen brukar ofta säga med skrämsel i rösten att de borgerliga genomför ett systemskifte och försöker med det berätta vad hemskt det är att någon kan tänka på ett annat sätt än vad de själva gjort under decennier av i stort sett oavbrutet styrande.
Jag tror att systemskifte var just vad väljarna sökte när man 2006 valde bort en illa omtyckt regering som mest ägnade sig åt att flytta runt pengar mellan verksamheter mellan valen och hade tappat bort de idéer som en gång drev landet framåt. Man hade hamnat i att det fanns ett stort utanförskap och en passivitet trots en rejäl högkonjunktur.

När visioner bryts mot varandra så kan man hamna i olika tankar om vilket system som är det bästa. Alla partier strävar mot att det skall bli bättre för människor, men vägen dit kan gå olika vägar. Tack och lov, för annars hade demokratin varit tämligen ointressant.
Så, ja vi genomför ett systemskifte. För det gamla systemet hade brister. Vad säger han, säger du kanske högt för dig själv. För systemskiften låter obehagliga. Låt mig då förklarar vad kristdemokraterna menar med systemskifte.
Jag tror varken att ensam är stark eller att kollektivet har alla lösningar. Jag tror på ett samhälle där människan har ett egenvärde i sig och har egna behov och talanger att utveckla som individ, men för att må bra och utvecklas som människor behöver vi gemenskap med andra. Vi har också ansvar för samhället i stort och särskilt vår nära gemenskap. Den naturliga nära gemenskapen kan vara familjen, fotbollsklubben, byn, kyrkan, arbetsplatsen eller vad som känns naturligt för dig. Man kan också ingå i flera naturliga gemenskaper. Alla behöver vi varandra för att växa själva och även för att få andra att växa som individer. Vi behöver ges möjlighet att ta ansvar för varandra och vår egen verklighet. Vi växer genom samspel med vår omgivning. No man is an island sa Hemmingway, tror jag det var, men jag vill möjligen tillägga att the island is not the man.
Det är därför vi kristdemokrater tjatar om familjen, driver frågor som vårdnadsbidrag och fritt val inom äldreomsorgen, barnomsorgspeng med mångfald inom barnomsorgen, möjligheten att välja skola och förskola osv. Allt detta är saker som vi i kommunens politiska majoritet genomfört och där oppositionen varit oense med oss. Oppositionen försöker hela tiden få detta att handla om konkurrensfrågor och om företags tävlande och om kapitalism. Och visst kan konkurrens vara en positiv bieffekt genom att konkurrens kan göra att man vässar sig lite extra och vill bli bättre. Men, detta är inte huvudskälet. Det viktiga är nämligen just detta att du ges möjlighet att styra det som handlar dig och de dina. Hur vill du ha din skola, kommunal eller enskilt driven, vilken barnomsorg vill du ha, vem vill du ska utföra din hemtjänst och vad skall den bestå av . Allt detta skapar ett engagemang hos den som får välja, men ingen måste välja om man inte vill. Det är också positivt när personalkooperativ, föräldrakooperativ, små företag, eller för den delen ibland lite större vill vara med och hjälpa till i välfärdsbygget. Det skapar också ett engagemang och det är dumt om kokmmunen sätter för snäva gränser för kreativiteten. Kommunen måste ställa kvalitetskrav och se till att allt finansieras på ett solidariskt sätt och att alla får del av kakan så att plånbokens tjocklek inte blir det som avgör. Därför har vi också noggrant utformat regelverk kring de reformer jag nämnt ovan. Val skapar inte automatiskt segregation utan det gäller att skapa regelverk som skapar trygghet och rättvisa. Sådana regelverk för valfriheten kan man bara sätta om man tror att valfrihet är viktigt. Det är därför vi inte genom åren fått något bra reglementen för friskoleverksamhetens utformning t ex, eftersom ett parti som inte tror på valfrihet har styrt och motvilligt sett en explosion inom området som man tjurat över och inte velat befatta sig med.

Jag har försökt förklara valfrihetens kärna ur ett kristdemokratiskt perspektiv. Vi kan ha olika ingång i varför valfriheten är viktig eller oviktig. För kristdemokraterna är valfriheten mycket viktig och nu vet du varför. Det handlar om engagemang och det handlar om rättvisa och det handlar om att vi männskor alla har samma värde men att våra behov och önskemål ser olika ut. Du och de dina känner era behov bättre än vad tjänstemän på rådhus eller i regeringskansli gör. Det faktum att du ges möjlighet att välja gör dig aldrig till egoist, för alla ges samma möjligheter och dina val tillåts aldrig inkräkta på någon annans möjligheter. Ingen måste heller välja.
Vi tror på dig. Du har stor potential! Låt ingen klanka ner på dig för det du vill och tycker.

onsdag, november 12, 2008

Den intoleranta toleransen

Som kristdemokrat i dessa dagar är det kanske svårt att undvika att kommentera debatten om äktenskapsbegreppet.
Egentligen handlar striden om ett ord. Ordet äktenskap. Partnerskapslagen för homosexuella relationer innebär samma juridiska skydd som äktenskapslagen för heterosexuella. Vi tycker att det då är konstigt att ändra en fungerande lagstiftning eftersom just ordet äktenskap är ett så speciellt ord för många människor i dess nuvarande mening och har så varit under många sekler. För det viktiga måste ju vara att samhället ger juridiskt skydd även åt homosexuella relationer och uppmuntrar trohet. Partnerskapslagen är på det sätter bra och är egentligen en bra kompromiss i sig, som idag har acceptans i samhället. Andra länder tittar ju också på denna lösning. Bland annat har ju Barack Obama företrätt den linjen i USA. Det handlar inte på något sätt om att se ner på homosexuella relationer eller om diskriminering. Det handlar om respekt för att människor har en speciell känsla för ett uråldrigt begrepp som äktenskapet.

Få har väl missat att kristdemokraterna är det enda parti som idag vill stå kvar vid denna lösning. Vi vet att vi har en stor minoritet bakom oss i frågan. Trots detta är kristdemokraterna det enda parti som har varit beredda att mot denna bakgrund kompromissa i frågan. Göran Hägglund har lagt fram inte mindre än tre olika kompromissförslag. Det senaste var ju en lösning, som jag personligen tycker är bra, som skulle innebära att kyrkan befrias från uppgiften att åt samhället sköta den juridiska biten kring äktenskap och att man istället inför civilrättsliga giftermål. Där homosexuella och heterosexuella giftermål likställs. Detta skulle göra att man lyfte bort ett i grunden religiöst begrepp äktenskap ur lagstiftningen. Om man sedan vill ha en ceremoni kring giftermålet borgerligt eller kyrkligt kan man lösa detta med respektive instans. Ordet äktenskap lämnas då tillbaka till kyrkorna, eftersom det i sig alltså i grunden är ett religiöst begrepp som innebär att man inför Gud lovar trohet. Det blir då en sak för kyrkan att ordna med äktenskap, men den juridiska samlevnadsformen blir en fråga för samhället att hålla i och den blir lika för båda samlevnadsformerna. Detta förslag stöddes av företrädare för såväl frikyrkor som t ex pingstkyrkan, som katolska kyrkan och Humanisterna i en något ovanlig samling i en debattartikel i förra veckan. Även RFSU har uttryckt stöd åt dessa tankegångar.

Att regeringens övriga partier inte alls kan tänka sig att kompromissa i frågan är en svaghet och ger bilden av ett svagt ledarskap från statsministerns sida. Man har låtit sig stressas i frågan av att oppositionen lagt en motion i frågan, naturligtvis i syfte att skapa oreda och stress i regeringen. Mona Sahlin har tidigare lyft fram detta som hennes viktigaste fråga.
Jag anser att man kastat bort en god möjlighet till kompromiss som de flesta kunnat enas kring. Det är viktigt när det handlar om ett så centralt begrepp som äktenskapet.
Det som nu skett tycker jag är intolerant.

tisdag, november 11, 2008

Om EU, miljön och finanserna

Kanske hörde du liksom jag i söndags på radioprogrammet Kaliber i P1. Man granskade EUs miljöpolitik.
Man konstaterade att EU har skärpt upp sitt tal om klimathot och miljö. Man har höga mål och man ligger ju långt före USA i detta och har ledningen i världen i frågan. Samtidigt granskade man en mängd enskilda detaljer i EUs politik och såg att dessa beslut gick helt stick i stäv med de höga klimat och miljömålen. T ex lyfta man fram en så enkel sak som att man har strafftullar på billiga lågenergilampor från Kina, vilket gör dem dyrare och leder till att färre använder dem. Det var tydligt att när det väl kommer till kritan så gick handel, industri, fiske och intern jordbrukspolitik före. Ingen vill ha franska bönder på Champs Elysssée (eller hur det nu stavas) tippande gödsel framför triumfbågen.
Det är tydligt att det finns en fara i att miljö, eller för den delen jämställdhet eller integration, blir ett enskilt projekt. Man jobbar hårt för projektet men glömmer helheten. Miljötänkande, måste på samma sätt som t ex jämställdhet och integration genomsyra all politik. Man måste ständigt ha de glasögonen på sig så att man inte plockar av sig dem utanför det separata projektet ”Miljö”.
När det då gäller EU kan man förstås göra det enkelt för sig och säga att det är EU det är fel på och vi bör gå ur. Men, tror du att det blir bättre utan EU? Jag tror inte det. Mer kreativt är det då att använda EU och göra det bättre. Om man går runt och vill ur EU så är man oengagerad och inaktiv och EU får då utvecklas eller snarare inte utvecklas åt det håll det råkar bli. Men är vi en aktiv medlem så går förstås EU att påverka. Miljöhoten gör inte halt vid konstiga nationsgränser som ritats upp av människor med en karta i hand. De följer vindens riktning eller vattnets flöde. Därför måste vi samarbeta och det finns inget bättre samarbete än EU som klarar detta. Vi klarar det inte själva, FN klarar det inte, USA verkar ointresserade (det är inte säkert att Obama är mer intresserad än Bush och Clinton varit när deras egen bilindustri går dåligt, även om jag hoppas). Nej, vi måste satsa på EU!
EU har förstås brister, men jag tror att allt går att förbättra om man vill. Alliansregeringen har höjt Sveriges aktivitet i EU väsentligt. Vi använder EU och visar att vi vill vara delaktiga. Detta har uppmärksammats och uppskattats av EU-länderna som förstås vill ha aktiva medlemsstater. När stater står på kö till EU, fd diktaturer ser EU som en demokratisk garant där man vill vara med. Ja, då är det konstigt om en mycket gammal demokrati som Sverige med ett stort internationellt engagemang bakom sig historiskt, skulle sitta och tjura på avbytarbänken och inte vilja vara med fullt ut i förbättringsarbetet.

I dessa tider av global finanskris tycker i alla fall jag personligen att man bör fundera på om inte det där med finanssamarbete med den gemensamma valutan Euro vore något att återigen fundera över. Allt är inte bra, men visst är det tråkigt att Sverige får lämna rummet när finanskrisens lösningar inom ramen för eurosamarbetet skall diskuteras. Vi påverkas av dessa beslut som tas på möten då vi sitter utanför och dricker kaffe med danskar och britter och väntar på att få komma in i sammanträdesrummet igen. Påverkas vi så bör vi enligt min egen mening också vara med och påverka.
Kanske sticker jag ut hakan i det också inom mitt eget parti, men nog är tiden mogen tycker i alla fall jag.

måndag, november 10, 2008

De stora dragens politik

Det är svårt att ha en politisk blogg utan att backa tillbaka en vecka och kommentera det faktum att USA fick en ny president. Över världen firades Barack Obama som en hjälte innan han ens hunnit uträtta något. Men, känslan av förändring och framtidstro var och är stor. Det faktum att han dessutom är svart gör att medborgarrättsrörelsen som så många år kämpat i motvind i USA äntligen har tagit en stor seger.
Alla har vi mycket att lära av Obamas talekonst och entusiasm, men också av hans förmåga att lägga ut en färdriktning. Alltför ofta kör svensk politik fast i sakpolitikens ankdamm när detaljfrågor som i och för sig kan vara viktiga dominerar debatten. En konjunktursvängning eller något annat kan så lätt ändra om förutsättningarna för detaljerade reformer man vill utföra och i valrörelser lovat kämpa för. Då är det viktigare än någonsin att ideologin, visionerna och färdriktningen får väga tungt. För även i en tung period för ett land så är färdriktningen viktig och det har definitivt betydelse vem och vilka som styr. Man kan av verkligheten trots goda intentioner bli tvingad att svika sin detaljplan och faktiskt någon gång sina vallöften, även om vi i svensk politik brukar vara bra på att hålla vad vi lovar. Men, min poäng är att man aldrig får svika sina visioner, utan måste hålla färdriktningen.
När idéer och visioner bryts mot varandra blir demokratin levande och intressant. Medan demokratins död känns nära förestående när man debatterar och blir oense om ett enstaka ordval i en stadsbyggnadsvision, eller något annat dokument.
De norska kristdemokraterna har formulerat att ”världen behöver människor med större visioner än billig bensin”. Med all respekt för människors situation i en varseltid och med en önskan om att du förstår mig rätt, så tror jag också att vi generellt sett behöver politiker med ”större visioner än något högre A-kassa”.
Då och först då blir politiken riktigt angelägen och intressant, men det ställer krav både på dig och på mig. För då måste vi lyfta blicken och fundera över vilket samhälle vi vill ha i framtiden!?