Jag är en stolt Jönköpingsbo, med allt vad det innebär.

Jag tycker det är väldigt intressant att en del fortfarande har komplex för epitetet "Smålands Jerusalem" och det fortfarande verkar vara så känsligt för en del. Varför skulle man skämmas över att många människor i Jönköping är troende? Varför skall man skämmas över vissa människor i staden överhuvudtaget?
Visst, även jag kan ibland bli lite trött på att man ibland i riksmedia tjatar om begreppet och glömmer att visa resten av vår fina stad. Men att man som i en krönika i gårdagens lokaltidning verkar tycka att man bör skämmas för det är att gå för långt, tycker jag. Gårdagens krönika visar att det finns en bit kvar till respekt och tolerans i staden. Jag håller inte med krönikans budskap om att vissa människor och företeelser i vår stad bör skuffas undan och hållas tillbaka som lite pinsamma. Jag såg inte det underhållningsprogram på TV4 som föranledde den ilskna krönikan, kanske var inslaget förlöjligande för Jönköping jag vet inte, men samtidigt kan vi väl inte bete oss som tonåringar som tycker det är såååå piiiinsamt när man driver med oss. Lite mer självdistans och självförtroende måste vi väl ha. Nöjesredaktionen på TV4 har väl knappast som uppgift att göra reklam för Jönköping, utan måste väl få skoja om den bild som en del har om oss. Fri television!

Jag tror att den mer positiva atmosfär som byggts upp i Jönköping under senare år till stor del beror på att staden öppnat sig för omvärlden, bröstat upp sig och vågar vara stolt över det som är vi, tillsammans. Detta innebär också att man slutat skämmas för att vi ibland kallas Smålands Jerusalem, utan istället inser att det är en del av den stad vi älskar och är stolta över. Att man till och med kan se att det finns en styrka i stadens prägling med ett starkt och engagerat civilsamhälle. Att vi kan skratta när folk driver med oss och ta det med en klackspark om någon vill förlöjliga oss. Att vi har ett mer avslappnat förhållande till oss själva. En klädsam självdistans som blivit Jönköpingsbons signum. En stad som vet sitt värde och vågar gå sin egen väg utan att ängsligt titta sig över axeln för att se vad andra säger om oss. En stad där vi är olika, men ändå lika. Så har det inte alltid varit i staden, men det har ändrats på ett positivt sätt.

De värden som från början ligger bakom begreppet "Smålands Jerusalem" anser jag inte på något sätt står i motsats till respekt, utveckling och kreativitet utan kan snarare vara en drivkraft till det. Sedan finns det alltid avigsidor och avarter av allting, naturligtvis.

För mig är det en grundläggande princip att människor får vara människor och att vi behöver respektera varandras sätt att leva och vara. Jag skäms inte över min stad. Jag skäms inte över de människor som bor i staden och jag är stolt över de värderingar som är en levande del av vår stads historia och utveckling. Endast i respekt och tolerans kan vi utveckla vår stad vidare. Då har vi inte råd att fastna i en debatt som jag trodde avstannat för femton år sedan.