onsdag, januari 16, 2013

Tillbaka till sakfrågan

Mycket intressant Uppdrag Granskning ikväll. Programledaren Janne Josefsson får tydligen nu (enligt Expressen) hård kritik av vänsterfolk för att han gör sitt jobb, nämligen att granska samhället. Josefsson har aldrig gjort någon hemlighet av att han själv har de politiska sympatierna till vänster, men tydligen passar inte galoscherna denna gång för vänstern som ser sin världsbild rämna. Josefsson har gång efter annan visat att han med outröttbar energi tar parti för de "svaga" i samhället och även om man kan tycka att han ofta är tendentiös i sina program kan man inte ifrågasätta att han har hjärta för den lilla människan.
Att organisationer som Rädda Barnen (där jag själv är medlem), Majblomman och BRIS som likaledes har hjärtat på rätt ställe bedriver en så överdriven utspelsagenda är illavarslande och skadar sakfrågan gravt. Att det finns barn som inte har det bra i samhället och att det finns ett såväl socialt som ekonomiskt utanförskap som vi måste ta på allvar, oavsett vad vi kallar dem. Det är det viktiga och det är där vi måste sätta in insatser. Det är därför vi kristdemokrater antagit "Barn och ungas uppväxtvillkor" som övergripande politisk inriktning. Men när organisationer med hög trovärdighet faller för de enkla utspelens och enkla lösningarnas väg så skadas inte bara dessa organisationers trovärdighet utan grundfrågan faller bort och debatten blir snedvriden. Jag tänker på alla de djupt engagerade människor i exempelvis Rädda barnen som kämpar och sliter för barnens situation, jobbar med läxhjälp, föreläsningar mm. Plötsligt kommer deras arbete i skymundan eftersom de har en ledning som är slarvig med sanningen. Väldigt sorgligt!
Statistik är ett vapen som ofta används och att siffrorna används rätt är nödvändigt. Det krävs kunskap och vilja för att tolka statistik. I några av exemplen får man känsla av att det finns både okunskap och en slarvighet med fakta i syfte att nå genomslag i det mediala bruset.
Frågan kring det egna ansvaret kontra samhällets ansvar är intressant och viktig. Intressant att de människor som man försöker stämpla som fattiga och hjälplösa vägrar ta på sig den stämpeln själva och inget högre vill än att få möjlighet att försörja sig själva. Där har vi mycket att lära! Vi kan inte ha en politik som stämplar folk som hjälplösa, utan som istället tar tillvara folks egen inneboende kraft och som hjälper dem att prioritera det som är viktigt. Att få människor i arbete måste där vara ett övergripande mål. Att bara tycka synd om leder ingen vart.
Jag tror att den sociala/emotionella fattigdomen är större än den ekonomiska i vårt svenska samhälle. Tyvärr talas det sällan om den.
Jag hoppas att debatten som kommer att följa på programmet kan sätta fokus på sakfrågan på ett bra sätt, utan överdrifter med partipolitiska undertoner, utan med de behövande barnens bästa i fokus. För behövande barn har vi många. Hur hjälper vi dem på bästa sätt utan att passivisera familjerna? Det är det viktiga, inte vad vi kallar och definierar dem.

måndag, januari 14, 2013

Leve uppkäftigheten!

En massiv kritik har rullat mot Centerns förslag till nytt partiprogram. Självklart reagerar även en kristdemokrat starkt mot förslag som månggifte, slopad arvsrätt och plattskatt. Tydligt stolliga nyliberala tendenser.
Samtidigt är det lite befriande med förslag som sticker ut. Ett parti som vågar gå sin egen väg och som uppkäftigt pekar finger mot likriktningen i svensk politik. Där de två ledande partierna i ena fallet vunnit framgång genom att sluta tycka något överhuvudtaget, gå till val två gånger i rad utan eget program och där partiledaren varnat för visioner i ett offentligt tal och i det andra fallet bytt partiledare två gånger sedan förlustvalet 2006 utan att förnya varken politik eller framtoning och nu leds av en partiledare få sett röken av och som verkar sakna idéer helt.
Svensk politik behöver idéer och visioner, partier som vågar gå sin egen väg och lyfta blicken för att peka ut en färdriktning. Visst, centerns färdriktning skulle enligt min åsikt bli fel med det nya programmet, men att inte peka ut någon färdriktning alls utan leda landet dit vinden blåser kan i realiteten bli precis lika fel.
Här har KD ett bidrag att komma med i svensk politik. Vi har en röd tråd i det vi gör, även om den kan bli bättre och tydligare. Vi har idéer och vi vågar gå vår egen väg och sticka ut, utan att sticka iväg. Sverige behöver visioner och olika åsikter! I det avseendet, heder åt Centern. Gillar man det som centern en gång var, men inte känner sig hemma med det nya programmet kan man ju alltid istället rösta på...kristdemokraterna....